Tänkvärt - Gio och Jag i Romantikens Tecken

Tänkvärt -

Gio och Jag

i Romantikens Tecken

Gio och Jag i Romantikens tecken.

En dröm - står inför ett vägskäl!
Jag drömde att jag gick in i ett hus med många rum. Ett av rummen såg jag tredimensionellt, ovanifrån. Rummet var möblerat med vackra antika möbler och det fanns fönster i alla väderstreck.
I ett av rummen satt en kvinna. Framför henne fanns en öppen spis, lågan av den tända brasan lyste upp två statyer av ärkeängeln, Mikael. Kvinnan höll en bok i sin hand. Vad läser du? frågade jag.
Kvinnan svarade: Boken handlar om mitt liv. Världen förvandlas och vi är en del av världen. Kärleken kommer att hjälpa oss att växa. Änglar leder och beskyddar oss. Vi är inte ensamma, det är alltid någon som lyssnar.

En ljusstrimma väcker min uppmärksamhet.
Jag flyter nu långsamt in i en ny dimridå och hör tusentals sjungande cikador.
Jag ligger länge kvar i sängen och associerade den märkliga drömmen.
Jag ser mig gå barfota på en strand, plocka snäckor och stenar.
Jag känner den varma sanden sippra mellan tårna.
Jag ser en soluppgång i gyllene färger, som avtecknar sig i horisonten.
Jag fönimmer havet med varma vågor, som pulserar mot klippor och strand.
Jag skulle gärna stanna kvar denna stämning, men beslöt stiga upp.
Långsamt kommer jag tillbaka till verkligheten.

Det var den drömmen och det märkliga uppvaknandet, som utspelades natten innan valberedaren i föreningen ringde mig i slutet av jan 2009. Drömmen som fick en sådan framtida betydelse för mig.

En vårutflykt uti naturen i mitten av april.
Vi hade dagen innan haft ett styrelsemöte hemma hos mig. Jag vaknade tidigt av att solen lyste mig i ögonen. Vädret var vackert denna dag. Jag beslöt att ta tåget till Märsta, där jag sökte mig till ett skogsparti. Bakom en skogsdunge såg det lockande ut med slingrande stigar.
Solen, stod lågt på himlen silade fram små ljus-strimmor mellan grantopparna. Den lyste varmt som om den ville värma upp den kalla marken som låg gråbrun och oborstad i en geggamoja.
Stigen blev allt smalare och mer trolsk med stenar och kvistar, som stack upp och gjorde stigen svårframkomlig. Några grenar i backen tycktes vilja fånga mina stövlar och säga mig stå kvar.
Plötsligt, framför mig stod en solbränd man, klädd i en ljusblå träningsoverall, som på lätt italiensk brytning sa: Det är bra med motion, man blir bara yngre och yngre. Det vill man ju gärna bli. Jag heter Giovanni, kalla mig Gio.

Det var Giovanni. som fick en sådan framtida betydelse för mig.
Hans glada ögon och varma leende fick mig att känna en inre värme och trygghet. Det fanns en oförklarlig känsla av samhörighet, som om vi var själsfränder från gamla tiders begynnelse. Vi slog oss ner på en stenhäll, där blev sittande länge och pratade om allt mellan himmel och jord.
Det visade sig att vi hade många gemensamma intressen, som film, teater och resor m.m. Giovanni, berättade att han som filmproducent hade varit i Brasilien för att filma naturprojekt, året 1999.
Nu gick det plötsligt det en - Aha känsla inom mig - ett nostalgiskt minne förde mig tillbaka 10 år. Det var alltså det filmsällskapet, som jag hade observerat vid vattenfallen i Iquazus, samma år då jag varit i Brasilien.
Vi satt länge och pratade om minnen, som nu vaknat till liv, ända tills det började skymma. Innan våra vägar skildes beslöt att vi mycket snart skulle återse varandra. Jag fortsatte gå framåt på den slingriga stigen, som i ett meditativt tillstånd, utan att reflektera på tid och rum.
Det klingade en nostalgisk bakgrundsmusik av gamla minnen, som fallit i glömska och de visuella bilderna från vattenfallen hade vaknat till liv.
En vårvind och några uppfriskande regnstänk svepte runt håret, en sval vind mot kinden kändes mjuk och varm, som fick mig att komma tillbaka till verkligheten. Solen hade nu gått ner bakom trädtopparna och lyste i en gulröd ton, avtecknande en svag aura runt växtligheten.
Lunchkorgen från gårdagens styrelsemöte i föreningen kom nu väl till pass. Jag sökte mig till en glänta, där jag slog mig ner på en stubbe. Jag dukade upp termos, några smörgåsar och sallad, som jag åt med god aptit.
Därefter plockade jag ihop och gick med raska steg tillbaka till tåg stationen.
”Trevligt att mötas igen”, hörde jag Gio. ”Är det dags för hemfärd efter en fantastisk skogspromenad, skall vi göra sällskap?”
Gio skulle träffa en god vän i city. Dagen efter skulle han flyga tillbaka till Rom.
Jag kommer ofta till Stockholm, så nästa gång ska vi ses, tills dess håller vi kontakt. Mötet med Gio kändes så genuint, som att ha mött en själsfrände.
När vi hade suttit på stenhällen och pratat om allt mellan himmel och jord, visade det sig att vi haft gemensamma minnen från år 1999.

Den resan till Brasilien, gav mig så många oförglömliga minnen som än idag lever kvar, den upplevelsen är väl värd att återge.

Iquazus vattenfall i
Brasilien och Argentina

Vatten, vatten - bara
vanligt vatten!

Iquazus vattenfall är ett av världens mäktigaste och vackraste vattenfall man kan beskåda. Året 1999, gjorde jag denna resa tillsammans med ett 20-tal andra personer från svenska kyrkan. Vårt första uppehåll blev Rio de Janeiro i Brasilien, där vi stannade några dagar för att sedan resa vidare till nya resmål, som detta fantastiska vattenfall - Iguazu vattenfall - ett natur reservat.

En tidig morgon beslöt jag mig för göra en liten utflykt till vattenfallen, när de andra i gruppen tryggt sov, smög jag mig tyst upp för att inte väcka någon av dem. Jag tog fram min ryggsäck, plockade ner några bananer och en papaya, självfallet också min kamera, som följde mig vart jag än gick. Mitt intresse var att filma sevärdheter, här fanns det ofantliga möjligheter, såsom vattenfallen, vilket jag därefter gjorde till en DVD.

Jag var en liten skönt promenad att gå så här på morgonen. Allt var så tyst och fridfullt, när jag närmade mig vattenfallen ökade ljudet kraftigt tillsammans med fågelkvittret och ett flertal tjoande apor i träden.
Några lemurer granskade mig utan att ta någon som helst notis om min närvaro. En spontan reaktion från min sida, kom mig att putta ner en av lemurerna i en papperskorg. Varför jag gjorde så vet jag inte ens själv, men kanske var det för att få dennes uppmärksamhet, vilket inte lät vänta på sig.
Lemuren for upp som en blixt ur papperskorgen och blängde ilsket på mig, så uppmärksamhet fick jag verkligen, men ännu mer fick jag dåligt samvete.
”Förlåt det var inte min mening”, ursäktade jag mig och försökte rentvå min elaka handling genom att dela med mig av min frukost, bananerna och papayan. Det verkade som om den lilla lemuren förstod vad jag sagt, för den såg genast mycket mera förlåtande ut, när den tog emot frukterna.
Ett par kolibris - små fåglar inte mycket större än fjärilar - slog sig ner alldeles intill mig på en färgglad orkidé. De små sagolika underverken, vars mycket snabba vingars rörlighet var nästan omöjliga att uppfatta, de tycktes stå helt stilla i luften. Känslan av att få se kolibri på så nära håll, ute i den fria naturen, var en fantastisk känsla.
En japansk grupp, män och kvinnor, hade också sökt sig till denna andliga atmosfär och intog sin Taiji qigong i en stilla och långsam takt. Det var en fröjd att se deras skicklighet att bemästra sina kropps-rörelser, som var så väl synkroniserade i gruppen i en perfekt harmoni.
Tusentals små svalor flög blixt-snabbt in och ut i vattenfallen, utan att spolas bort av de kraftiga strålarna. Bakom vattenfallet hade de sina boplatser i all trygghet och där inga obehörig gäster kunde nästla sig in. De flög så otroligt snabbt mellan vattendropparna, de tycktes bli upplösta ur intet, för att strax därefter återkomma i en ny manifestation.

Där fanns det Italienskt filmsällskap, med kameror, ljus och ljud-uppsättningar, vilket 10 år senare alltså 2009, visade vara det filmteamet, som Giovanni ingick i som filmproducent. Vid det tillfället år 1999, hade jag endast fått en mycket snabb blick av Gio, nu möttes vi 10 år senare. Nog var det väl lite märkligt, men allt tycktes ha ett samband!
Efter flera timmars vandring i djungeln, förstärktes bruset av helikoptrar från polis och räddningstjänst, som cirkulerade runt vattenfallen. Jag anade att något obehagligt inträffat, men visste inte vad som hänt. När jag kom hem på eftermiddagen, möttes jag av en grupp oroliga vänner, som oroat sig för mig, dock helt i onödan. De berättade att två båtar hade kolliderat i det virvlande vattenfallet, många hade skadats och några hade förolyckats. Gruppen visste dock redan dagen innan att jag hade haft vissa planer på en forsränning eller en utflykt till vattenfallen för att filma.

Den dagen blev mitt val filmande - tur var väl det - men sådant kan man aldrig veta i förväg. Jag hade verkligen njutit av min ensamhet och upplevelsen hade varit euforisk, som ytterligare hade förstärkts av närheten till djur och natur och fått mig att känna en inre frid och stillhet.

Jag undrar om det finns några ord på jorden, som skulle kunna beskriva
denna fantastiska natur-upplevelse. Jag skulle önska att alla
människor en gång i livet borde få uppleva denna känsla,
som i ord är och var obeskrivlig.
Känslan var enorm!

Kanske är vi här för att söka sanningen.
Jag vill gärna referera till en tänkvärd österländsk myt, som berättar om när gudarna en dag beslöt sig för att skapa världen. De skapade stjärnorna, solen, månen, haven, bergen, blommorna och molnen. Därefter skapade de människorna. Till sist skapade de sanningen. Men när de skapat sanningen uppstod frågan var de skulle gömma den så att människorna inte med detsamma hittade den. Det roliga och spännande var ju själva sökandet.
- ”Låt oss förlägga Sanningen till toppen av det högsta berget”, föreslog en av gudarna.
- ”Där blir den lagom svåråtkomlig.”
- ”Nej , vi gömmer den i den mörkaste och djupaste av avgrunder”, svarade en annan gud.
- ”Varför inte lägga den på månens baksida?”, dristade en annan till att föreslå.
Till slut kom den visaste och äldsta guden på idén.
- ”Vi gömmer Sanningen i människornas eget hjärta. De kommer att söka efter den överallt i universum, utan att veta att de hela tiden bär den inom sig.”

Sök i ditt hjärta - meningen med livet - reflektera och
finn din egen sanning!

En dröm - står inför ett vägskäl!, som följt mig under resans gång har fått mig att reflektera inte bara en gång, utan många gånger. Den dagen jag hade träffat Gio första gången, trodde jag att vi två möttes för allra första gången, men Giovanni hade funnits i mitt liv sedan länge tillbaka i tiden, redan långt innan denna tids epok ens hade börjat.

Gio och Jag
i Romantikens Tecken
En dröm - står inför ett vägskäl!,
möten som väckt - bortglömda minnen - sedan länge tillbaka,
som fallit i glömska och tagits över av plikt och ansvar,
har unikt samband - Reflektioner - som visar att
Allt har ett universellt samband!